Poängen!

Fan jag missade poängen i föregående inlägg.

Alltså. De där chanserna och tillfällena som man tänker tillbaka på, som det känns som man har förlorat. De fortsätter komma hela tiden, man måste bara se dem, fånga upp dem och våga satsa när de är inom räckhåll.

Kära gud, ge mig modet att göra det någon gång! Jag springer ju framför spårvagnar varenda dag. igår ville jag säga till spårvagnschaffören som var så snäll och rolig trots alla meddelanden han fick ropa ut, jag ville ge han min chokladask och en kyss på kinden. Lite att ta i, jag vet. Men jag ville det. jag kunde ju iaf gett han min ask, eller en tummen upp. Men näh.

Fan, ska de va så svårt att göra fina och snälla saker? Det är ju så jävla enkelt att peka fuck-you åt den där hetsiga bilisten vid övergångsstället. Vem vet, han kanske trampade fel och råkade varva ut motorn. HOPPSAN!

Nu, kettlebells!