Får jag chans på dej?

Tänk när det var så enkelt. Det var fan så fint!
Men det finns så många andra chanser.. Livet är ju en chans i sig. Alla har inte fått den. Kan man säga att det finns olika stora chanser? Och hur relativa är inte dem då... Är chanser alltid möjligheter? Varför tar man inte alla chanser? Är det på grund av risken för de olika möjligheterna? Kan man bli som.. chansblind? Att man bara ser en serie av hinder, eller möjliga risker, med chansen? Så det som vore bra och värt med chansen blir överskuggat? Eller är det frågetecknet man är rädd för? Den kalkylerade risken som man inte kan räkna med, eftersom man inte vet vad den är? Blir man bättre på att välja "rätt" chanser? Det är en djungel.

Jag försöker ta de chanser jag får, och vågar. Jag blir frustrerad och nästan ledsen när människor inte tar chanser, som jag önskar att jag hade haft. För även om jag försöker utmana mig själv, gå vidare, utvecklas och prova nya sätt. Finns det ju saker jag inte kan styra. Vädret, människor, trafiken, osv. Jag försöker ge råd, jag står ju trots allt med fötterna lite utanför det mesta. Kommer aldrig riktigt in. Eller, jag stannar kanske lite utanför. Jag vet inte... MEN! Jag önskar att människor tog fler chanser. Utan människor som vågar chansa på andra människor skulle världen gå under på riktigt. Jag är så himla glad över att jag fått flera av chanserna det senaste, men jag är ÄNNU gladare över att jag faktist vågade ta dem. Att jag orkade ta chansen att flytta igen, att ta chansen att jobba mindre, att ta chansen att plugga det jag vill, att ta chansen att ta emot hjälp.

Min kropp har idag gett mig det ultimata kvittot på hur rätt jag har gjort. Den har för första gången på flera år börjat fungera som den ska. Jag ska inte ropa hej riktigt än, men det verkar som den är tacksam och nöjd. Dags för mig att vara det också. Ikväll känner jag mig hel på ett sätt jag inte gjort på länge. Många saker har under dagen fått mig att tänka på chanser. På hur viktigt det är att prioritera sig själv, utan att vara egoistisk. Utan för att kunna vara en tillgång för sig själv, och för andra.

Min fantastiska kropp visar mig vägen. Som den alltid gjort. Vi tappade kontakten någon gång, men jag tror vi är i fas nu. Äntligen har min magkänsla kommit tillbaka, den jag alltid förrut litat på. Jag har kommit så långt, eller, så har jag kommit tillbaka.

Välkommen HEM!

Ska inte glömma att berätta om komedin som är mitt liv, jag trodde nämligen i flera dagar att jag inte hade fått rätt nycklar till lägenheten. Så jag pratade med både Ninnie som jag hyr av, och Richard som hyrde innan mig. Jag skulle visst ha alla nycklar.. "WTF!?" tänkte jag. och att "det vore ju bara så typiskt mitt liv". Så jag har i två dagar ömsom letat, ömsom haft ångest över nyckeln som vägrat komma fram. Jag brukar ju lägga viktiga saker på bra ställen, som visar sig vara idiotsäkra, på riktigt. I letandet hittade jag massa pengar istället, som jag tänkte att jag skulle få lägga på nytt lås osv. Men så idag när jag kom hem provade jag en annan nyckel på knippan. Och OILA! Där satt den ju XD......

Igår hade jag och Veronica mys-tjejkväll med massa vin och ost. Det var skithärligt och jag har saknat det. Tjejkvällar. Det kommer nog bli ett par framöver. Här hemma i Grytet. Så heter det. Här bor jag med min sköna sängkompis Thor, och i veckan flyttar den lilla plutthunden Gand aka Butter hem igen.

Jösses. ja. Det skulle ju bara bli en kort notis hade jag tänkt men. Varsegoda!!
Hoppas ni har det mysigt i vintermörkret, kramas med någon som är varm och uppskattar allt som ni skapat för er själva. Alla fantastiska människor jag känner, jag är så glad över att ha träffat er. Ni och jag gör den bästa soppan!

Hejsvejs!