Jag vågade inte säga Hej till dej. Om och om igen har jag fegat ur. Precis som S sa. Det är ett stort steg för någon som är liten och blyg. Det händer om och om igen att jag ser dig, men vågar inte säga det. Ljudet i hörlurarna har jag stängt av för längesen. Jag vill så gärna höra din röst. Men du tror inte att jag hör, tittar ändå inte hit. För en stund kan jag låtsas att jag inte finns, eller att du är min, utan att bli påkommen.
Jag kan bli lite ledsen efteråt. Jag kan bli ännu mer ledsen när jag tänker på alla chanser jag inte vågat ta. Allt fint jag antagligen har missat, även om det skulle vara flyktigt och för en kort tid. Att du går hem till någon annan i kväll, men det är okej, för jag blir så osäker när jag tänker på allt jag skulle behöva vara. Inte leva upp till, men allt jag skulle behöva släppa. Släppa taget och falla fritt. Känslan av att stå och titta på tåget när det rullar in och tänka på hur det skulle kännas att ta ett steg för långt ut, eller när man står däruppe på trampolinen och verkligen inte vill. Och lättnaden när man får gå tillbaka och göra ett tryggt magplask i bassängen. Det är så lätt att välja den säkra, lätta vägen då.
Nej! Jag är inte suicidal på något vis, den som INTE har tänkt på känslan av att bli träffad av tåget är den konstiga i den här historien.
Ibland spökar det. Minnen av dem man kunde vänta hela livet på kommer tillbaka, ögonblick jag trodde jag hade glömt eller drömt kommer nära. En strimma av hopp, en berusande känsla av liv, slocknar snabbt. Den chansen är förbi. Fan, tänker jag, varför skulle jag tänka på den här skiten nu för?! Men sen kom jag på att alla de där chanserna, skulle kunna väcka nytt hopp till liv. Jag menar, sen när slutade chanser att uppenbara sig?! Antagligen när jag stängde persiennerna. Klart det blir mörkt och dovt och svårt att se.
Strimmor! Strimmor av ljus! Idag vänder det. Idag börjar dagarna bli längre och vi får mer ljus i våra liv. Kanske vaknar vi snart till på riktigt, ögon som tindrar, inte bara i ljuset från granar och lyktor. Snart ser vi att våren är på väg, lägger i nästa växel och bryter genom isen.
Jag har fått väldigt mycket som jag länge önskat mig, faktiskt. De jag har som jag inte haft innan är vänner som har ett förtroende för mig. Det gör mig så jävla glad, när jag känner mig som det första bladet som lämnar trädet på hösten. Separationsångest, en liten utbränd stackare som ligger där på marken och väntar på resten, brinner ut först, blir tagen av vinden. Men så ser dem mig som trädet. Som står kvar där år efter år, låter små fåglar ta skydd, som blommar om våren och ger frukt långt efter löven lämnat mig.
Jag är som David och Goliat i samma kropp. Haha!!! Jag moonwalkar mig inte längre genom livet. Jag fäktar och slåss. Men kommer du hit, lovar jag att vara tyst, stilla och bara låna lite av din värme. För det var då satan i gatan så kallt det är här i grytet.
Tills du kommer hit, värmer jag mig med filtar, thé och tankar om dig.
Livet blir som du tänker.
Skepp Ohoj! Nu ska jag ut på stan med fina Emmisen. Vi ska prata om hur vi saknar våran Sandra. Gud vilka goda kvinnor det finns i mitt liv. Om ett tag ska jag bjuda hem dem på teaparty, ihop med Moa. Den allra godaste kvinnan! Fina vänner gör mig glad, och gamla Gyllene tider LP´s.
SWOOSCH! förresten så sprang jag ju igår igen. bara 5 km denna gången. Glömde vattnet. fy fan. Jag har frångått mitt schema lite. Tänkte köra 5 km två gånger, och 1 mil någon dag, eller 5 km tre gånger. Spela roll! Tre pass i veckan. Igår var det tungt som en jävla röv. Men det får man ta när det känts lätt som vinden i en vecka. Sen är väl de här doserna med godis som gärna smyger sig in inte precis att föredra. Gud va skönt det ska bli. 1 Jan blir det sockerdetox en månad.
Nu ska jag köpa skitdyra preventivmedel. så ah. COME ON!
HEJSVEJS!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar