Äntligen känns det som jag har kommit vidare. Som om muren blev en tröskel som jag klivit över. Lite sådär hetsigt som när man springer och halkar ombord på spårvagnen med andan i halsen. Just nu har jag bara fått fatt i något att hålla i, dörrarna stängs och människors blickar bränner inte lika mycket. Snart, om jag bara låter det bero, kommer de fästa sina ögon utåt, eller kanske inåt. Jag känner mig som en storm som lägger sig. Ibland får jag återfall eller tappar greppet och genast blåser det upp igen. Men något inifrån orkar inte dra igång hela styrkan igen, det blir inte värre än det där novemberregnet. Högtryck eller lågtryck? Något lindrar och lugnar. Kanske har några orosmoln svepts bort. Några upproriska virvlar av tvivel river och sliter i mig då och då. Jag tror jag vet hur jag ska göra nu. Låter mig svepas med, ge dem chans att väcka mig, och innan de tar över, lämnar de mig. Det känns tryggt, som en lång varm relation. Att delar av mig som jag trodde jag var tvungen att förinta för att bli fri ifrån, kan finnas ändå. Rädslan att inte ha den imaginära trösten och sättet att hantera livet på var så stor. Tänk er världen utan vind, tänk er Sverige utan årstider. Allt det gamla jag lämnat, kan få komma och hälsa på som en gammal vän, som sommaren efter vintern. Nu vet jag att jag inte förlorar något genom att lämna, eller släppa fritt. Nu kan jag se alla möjligheter som ligger framför mig. Jag är ett levande bevis på förändringens kraft. Fånga dagen har fått en helt ny innebörd. Det är dags att börja skörda allt jag sått, liksom bo in mig i världen jag skapat. Det passar så bra. För nu bor jag på en ny plats. Här finns allt i närheten, lätt överskådligt och med alla möjligheter.
Jag känner mig bortskämd, för jag vet att jag kan vara lycklig utan att ha särskilt mycket.
Carpe Diem!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar